Försöker att vara glad och visa att jag inte bryr mig men i min ensamhet så kommer saknaden och sorgen krypandes fram och mina ögon fylls av tårar.
Har försökt att dölja det i allt för många år men nu orkar jag inte mer.
Det som händer är allt för stort, för mäktigt och förgör mig sakta längst in.
Jag låter tårarna rinna, har inget att skämmas för, det som händer är inte mitt fel.
Mitt hjärta är krossat precis som allt annat, smärtan är obeskrivlig och ångesten för stor.
Så jag sätter mig ner och knäpper mina händer, tittar upp mot himlen och ber till gud att detta ska få sitt slut, jag gråter och väntar, på den dagen då allt blir bra igen och allt jag kan göra nu är att hoppas på att den kommer innan allt är försent.