Jag brukade vara tjejen som blev mobbad för bl.a dessa anledningarna:

* Var för ful

* Var för tjock

* Var för korkad

* Var för blyg

* Var för kort

* Mina föräldrar var inte gifta

* Min pappa dog 

Och en massa annat..

Och visst jag kanske inte var den populära tjejen som alla ville vara vän med, eller alla killar ville ha, men jag var iaf mig själv, och blev mobbad för det, och det hela slutade med att jag blev självmordsbenägen, försökte ta mitt liv allt för många gånger..

Jag började gömde mina sår för mamma, styvpappa, syskon, släkt, ja för alla andra, ville inte visa någon, jag skämdes allt för mycket, men det var den ni gjorde mig till, tjejen som skadade sig själv, som inte ville finnas kvar! Varje dag var en kamp, en kamp att överleva , en kamp att försöka stå emot tankarna!

Jag må ha blivit äldre, fått vänner som bryr sig om mig, jag må ha slutat skolan, lämnat mobbarna bakom mig, men jag har fortfarande kvar tankarna och jag må ibland ha tankarna att jag inte orkar mer, ha lusten att bara försvinna, lämna allt och alla bakom mig..

Men jag gör det inte, och det är inte för att jag inte skulle våga, för det gör jag, men jag stannar kvar, för mina vänner och familjens skull, men även för min egna skull, jag börjar må bättre, jag börjar kämpa emot mer, jag klarar av dagen, jag tar en dag i taget, och jag klarar av det. men det är fortfarande svårt, speciellt på nätterna för då är jag ensam, dagarna klarar jag mig eftersom jag har vännerna runt om mig och det känns bra, jag mår bra igen, men det försvinner igen när natten kommer..

Önskar att jag inte kände så här, men det finns inget jag kan göra förutom att kämpa på, och det är det jag kommer fortsätta göra för jag vet att en dag så kommer jag att må bra igen, och kanske men bara kanske så slipper jag detta.. 

Jag kan erkänna att jag tycker det är ganska svårt nu att motstå frestelsen att slå dig så jävla hårt och många gånger som hämnd för alla de gånger du slog mig..

Så att du får känna på en liknade smärta som den smärtan du utsatte mig för så många gånger att jag tappat räkningen nu.

Men jag har lovar mig själv att jag aldrig ska falla till samma låga nivå som du, och på så sätt är jag bättre än dig på många olika sätt.

Har försökt dölja smärtan inom mig i så många år nu men orkar helt enkelt inte mer, så jag låter tårana rinna när minnerna rinner över mig och knockar omkull mig, och även fast jag försöker var glad och inte gråta så funkar det inte längre.. Finns inget jag kan göra längre än att låta allt komma ut...

asså seriöst, kan dom bestämma sig eller inte, först har vi varm vatten sen har vi inte.. 

Blir galen snart, först diska jag upp det jag hade använt till frukosten och då hade vi varm vatten men några minuter senare när jag skulle duscha då hade vi inge varm vatten alls bara kallvatten så gissa om jag blev lite smått sur när det bara var kall vatten som stråla ner, så jag kan inte duscha... Argh va sur jag blir.. men aja bara och vänta tills vi har varm vatten igen då..

Undra hur lång tid det tar, för jag vill verkligen duscha.. ):