Försöker att vara glad och visa att jag inte bryr mig men i min ensamhet så kommer saknaden och sorgen krypandes fram och mina ögon fylls av tårar.
Har försökt att dölja det i allt för många år men nu orkar jag inte mer.
Det som händer är allt för stort, för mäktigt och förgör mig sakta längst in.
Jag låter tårarna rinna, har inget att skämmas för, det som händer är inte mitt fel.
Mitt hjärta är krossat precis som allt annat, smärtan är obeskrivlig och ångesten för stor.
Så jag sätter mig ner och knäpper mina händer, tittar upp mot himlen och ber till gud att detta ska få sitt slut, jag gråter och väntar, på den dagen då allt blir bra igen och allt jag kan göra nu är att hoppas på att den kommer innan allt är försent. 

Hatar allt som är på gång. 

Mina känslor och tankar är kaos kan inte tänka klart, kan inte beskriva mina känslor.
Vet inte vad jag ska göra, försöker att göra det som känns bäst för mig, men alla andra bara klagar om hur jag hanterar mitt liv, men fuck it allt det jag gör med mitt liv kan du glömma att du får kommentera, för det är ju faktiskt mitt liv och mina val och inte ditt/dina.
En sak ska ni vet om ni har problem med vad jag gör med mitt liv och med mina val, så kom till mig och säg det istället för att gå och säga det till alla andra som inte alls känner mig eller har något med mig och göra!

Är så himla trött på att få höra från andra folk att den och den personen säger så och så om dig, allt det är rykten, som sprids över allt, jag är van har hört det så många år, bryr mig inte om vad som sägs, har lärt mig sen långt tillbaka att dom som pratar är bara avundsjuka eller så har dom inget eget liv så dom måste kommentera andras!

Fast vad hade jag förväntat mig liksom nu när allt är som det är, falska rykten och sånt är ju en del av livet, bara och leva med det men det finns en sak som jag aldrig hade förväntat mig och det är att du som en gång var vid min sida skulle börja sprida en massa falska rykten om mig och att jag inte alls är gravid och att om jag var det så är det inte ditt barn, men guess what!?

Du är den enda jag har haft sex med på sistone eller rättare sagt på flera månader så det kan inte vara någon annans än ditt, du säger att jag kanske var otrogen men jag är inte en sån person, hatar otrohet så skulle aldrig ens tänka tanken på att vara det och du säger till alla andra att jag bara säger att jag är det för att få uppmärksamhet men du varför skulle jag ljuga om en sån sak?

Jag tjänar ju inget på att ljuga men men om det är så du vill ha de så får de vara så men du kan räkna med att jag kommer om 9 månader eller kanske om 1 år och hälsar på, med barnet och papprerna och då ska vi se vem som snackar en massa strunt, för inte kommer det att vara jag!

Jag trodde att allt bara var en mardröm tills jag vaknar upp och inser att det verkligen har hänt, jag drömde inte och jag vaknar helt enkelt upp i en verklighet där allt redan är kaos, där du och jag inte längre är vi, där de inte finns något oss, i den verklighet där du sa dom där orden: det är slut mellan oss, jag vill vara singel, visst jag hade förväntat mig att för eller senare skulle orden komma, för det gör de ju nästan alltid, men hade aldrig trott att du var en sån person som skrev de via sms men vad jag hade fel..
Jag läser det smset om och om igen, jag vet att jag borde sluta nu, sluta tortera mig själv, borde radera smset, borde radera allt som har med dig att göra, för jag pallar inte med det, men kan inte förmå mig själv att trycka på radera knappen..
Tårarna bara rinner ner, mår bara sämre för varje sekund som går, hade ju börjat vara glad och lycklig igen, men med bara några ord så rasera den mur av lycka jag byggt upp..
Trodde på allt du sa, du och jag föralltid, kommer aldrig lämna dig var nått jag trodde på och även på alla de gånger du sa att jag älskar dig, var allt bara en stor lögn?
Ja kanske, för kolla hur allt blev, jag blev ännu en gång lämnad själv med ett krossat hjärta som denna gång kanske aldrig blir helt igen och om det nu blir det så tar de oerhört lång tid innan det är läkt igen.
Men tack för den tid jag fick tillsammans med dig även om det bara vara 1 månad och 12 dagar, den tiden är oförglömlig och älskad och tog slut för snabbt men finns inget att göra åt det nu, borta är borta, bara att acceptera även fast sorgen och saknaden är stor..
Jag pallar inte men säger det ändå, allt det jag sa till dig mena jag och inget kan ändra på det. Och allt det jag kände för dig var äkta speciellt när jag sa att jag älskar dig och det kommer ta oerhört lång tid innan dom känslorna försvinner..