Jag vill börja med att säga att jag kommer inte nämna någons namn men dom flesta av mina vänner vet vem jag menar..

Asså jag har alltid varit den där tjejen som har haft svårt att lita på andra människor, den där tjejen som varit väldigt blyg när det gäller kärlek/vänskap, den där tjejen som inte har så många vänner pga sin blyghet men jag har oxå alltid varit den där tjejen som har haft svårt att prata med andra människor om mina känslor och mina problem har jag alltid hållt för mig själv eftersom jag har lärt mig att det blir bättre på så sätt, för då jag slipper göra folk besvikna, eftersom det är det mitt liv har gått ut på, alla blir besvikna på mig när jag säger något som te.x vad som är felet, därför pratar jag aldrig om något till någon utan håller det inom mig, vilket är fel men sån är jag, bara att acceptera det.. 

Men säg att det är mitt fel att allt har blivit som det är just nu om det känns bättre för dig men sanningen är att jag vet att det är inte bara mitt fel, det är ditt egna oxå.. 

Jag tyckte om dig eller nej där ljög jag, jag tycker om dig, jag ville/vill tro på vad du säger men det är lite svårt när du säger saker men gör något helt annat..

Jag har aldrig varit den där svartsjuka tjejen men kan erkänna att visst gör svider det när jag hör från andra människor som har sett dig hålla på med andra tjejer..

Och jag var helt enkelt bara jävligt dum när jag litade på orden som du sa till mig.

Var något av det äkta eller lekte du bara!?

Visst är det lockande att lyssna på alla andra när dem säger att du fel för mig, men det är fruktansvärt svårt kan jag lova när sanningen helt enkelt är att man har såna här känslor som jag har för dig..  
Om du bara visste vad du gör/gjort för fel så vore allt så mycket enklare men du vägrar att förstå att det är du som gör fel varje gång och att det för en gångs skull inte var jag som gjorde fel...