Jag vet att jag inte skriver så ofta, men har inte haft tid, vet att jag skriver så varje gång, men jag har ingen dator för tillfället, den gick sönder, och nu är på lagning, så har varit utan den, men den kommer väl tillbaka någon gång nästa vecka..

Men iaf, just denna vecka så har dom hållt på och borrat i trappan där jag bor och i lägenheterna över oss..

Så runt halv 8 varje morgon så har man vaknat av att dom borrar, inte särskilt trevligt men man kan inte klaga, dom håller på och fixar ett nytt fibernät i lägenheterna (uppsalahems idé..)

Och så idag har turen kommit till oss, så nu håller dom på och borrar i våran lägenhet, och ljudet är öronbedövande..

Får värsta huvudvärken, men det måste ju göras, så det är bara och stå ut, för det är väl snart klart..Får man hoppas.. :)

Veckor och veckor går förbi, vet inte hur jag vill leva mitt liv längre, alla säger, ta en dag i taget så ordnar det sig ska du se, jaja, visst jag tar en dag i taget, men det är bara för att leva vidare, orka mer, allt blir bättre för varje dag som går förbi, men på senare tid så går allt utför, mamma ligger på sjukhus, pappa lever i himelen, och jag lever här hemma, och bara går runt som ett jäkla spöket..

Fast det finns ju dom som gör mig glad, och får mig att skratta även i de dystra tillfällen och er är jag jäkligt glad för att ha vid min sida, aldrig att jag släpper er!

You are my angel in the darkest times! <3

Jag har rökt sen jag var 12/13 år gammal men jag har även på senare år funderat på att sluta med rökningen, för jag vill inte vara beroende av cigaretter/rökningen eller rättare sagt nikotinet...

Men det har alltid funnit något som varit i vägen, som har sagt stopp, bland annat har det varit stressen och suget efter nikotinet  men för det mesta har det varit att dom dära orden som läkarna sa till mig en gång i tiden; "att du får inte sluta med rökningen eftersom ditt hjärta har nu blivit beroende av rökningen, och om du nu slutar med rökningen så kommer även ditt hjärta sluta slå, så jag förslår att du fortsätter med rökningen, för inte vill du väl dö..?" (vad fan svarar man när  en läkare säger så till en..?)

Hur kan en läkare egentligen säga så, och sen skriva in det i ens papper..

En fråga som alltid kommer upp i mitt huvud varje gång jag tänker på dessa ord som läkaren sa till mig är alltid den samma; "Varför börja jag egentligen, men jag vet ju redan varför, men varför lät jag de gå så långt,

varför slutade jag inte..?"

Jag vet svaret på frågan jag själv ställer mig men hur formulerar man den, så att man själv förstår..? Och sen så får man frågan varje gång man ska till läkaren, "Röker du forfarande?"

Asså jag är så himla trött på den frågan!! Asså jag vill inte röka, vill kunna sluta,

men har alltid varit för feg för att sluta, för tänk om mitt hjärta stannar, precis som läkaren säger?

"Sluta med rökningen" - Är ett av mina nyårslöften, men kommer jag klara det, det är frågan jag har ställt mig alltför många gånger..

Jag vet att jag kan göra nästa vad som helst med mitt liv, bara jag har viljan till det..

Men har jag viljan till att sluta med rökningen? Jag kan ärligt talat säga ja det har jag,

och det är precis vad jag tänker göra från och med idag, det är slut med rökningen,

jag kommer kämpa emot, kämpa för att bli fri från rökningen,

jag ska till och med bevisa dom där jäkla läkarna att dom har fel, jag kan sluta,

jag kan ta kontrollen över mitt liv, över mitt egna hjärta, jag ska kämpa för min framtid,

för min familj och för mina vänners skull, för jag VILL helt enkelt inte dö, jag VILL leva,

länge och lycklig, och HELT fri från NIKOTINET och CIGARETTERNA!

Tänkte bara skriva av mig lite granna, börjar bli lite för mycket uppe i skallen på mig eller så börjar mitt hjärta bli för fullt av lågt självförtroende..? hmm vet helt enkelt inte, men ska ändå skriva lite som jag funderat på ganska länge ifall jag ska skriva eller inte, om jag bara ska hålla det inom mig helt enkelt, fast då kanske det en dag blir för mycket och jag sprängs..?

Kan väl börja med att säga att jag har under många år haft dåligt självförtroende pga allt folk har sagt till mig, emot mig, och visst mitt självförtroende kanske inte är på toppen men den är inte på botten heller, den är någonstans mitt emellan och jag kämpar på för att en dag så kommer det vara på toppen igen men det tar tid och visst jag är inte alltid nöjd med mig själv men för varje dag som går så finner jag något med mig själv som jag blir stolt över, något som är bra, ja jag kämpar på helt enkelt, och en dag vet jag att jag kommer bli hel igen, är inte där än men jag är på rätt väg!

Och visst ni kan fortsätta kalla mig tjock, ful och massa annat, för ja det visar ju bara att ni inte har något annat för er, eller så är det ni som så dåligt självförtroende så att ni bara måste tracka ner på andra så att ni själva mår bättre..

Och det är självklart att jag tar åt mig av det som sägs om mig, vem skulle inte liksom?

Asså visst kanske jag än gång i tiden skulle ha hållit med er men inte längre för jag har lärt mig att leva med mig själv, jag har växt upp och accepterar den jag är och visst kanske jag skulle vilja lägga mig ner och gråta när jag hör/ser de ni säger/skriver bakom ryggen på mig men jag är stark, (starkare än förr) så jag klistrar på leendet på mina läpparna och går vidare, längre fram, mot framtiden!

Och det som sägs om mig är något som NI tycker inte jag, inte längre iallafall!

För jag har lärt mig att jag är vacker på mitt egna sätt och kommer alltid vara!

Vi är allihopa vackra, värdefulla, på ett eller annat sätt så är vi även betydelsefulla för någon eller några och vi är alla vackra ovasett vad folk än säger så kan ingen ta ifrån dig din skönhet, så låt aldrig någon annan försöka trycka ner dig för något, så länge du är nöjd med dig själv så kan ingen/inget trycka ner dig!

Och till alla er som har dåligt självförtroende så lovar jag att en dag om ni är villiga att kämpa för det som gör dig unik, så kommer det att gå och en vacker dag så kommer du att må bra igen, även om vägen dit är svår, så kan du klara det om du bara vill!

Och till sist vill jag säga att visst jag kanske är tjock eller nej inte tjock, jag är mullig men låt mig vara det, för jag gillar mig själv precis som den jag är med lite fet på magen och låren, det är det som gör mig till kvinna, jag vill inte vara den där smala, jag vill vara den jag är och ingen annan, för jag trivs bäst som mig själv!

Jag brukade vara tjejen som blev mobbad för bl.a dessa anledningarna:

* Var för ful

* Var för tjock

* Var för korkad

* Var för blyg

* Var för kort

* Mina föräldrar var inte gifta

* Min pappa dog 

Och en massa annat..

Och visst jag kanske inte var den populära tjejen som alla ville vara vän med, eller alla killar ville ha, men jag var iaf mig själv, och blev mobbad för det, och det hela slutade med att jag blev självmordsbenägen, försökte ta mitt liv allt för många gånger..

Jag började gömde mina sår för mamma, styvpappa, syskon, släkt, ja för alla andra, ville inte visa någon, jag skämdes allt för mycket, men det var den ni gjorde mig till, tjejen som skadade sig själv, som inte ville finnas kvar! Varje dag var en kamp, en kamp att överleva , en kamp att försöka stå emot tankarna!

Jag må ha blivit äldre, fått vänner som bryr sig om mig, jag må ha slutat skolan, lämnat mobbarna bakom mig, men jag har fortfarande kvar tankarna och jag må ibland ha tankarna att jag inte orkar mer, ha lusten att bara försvinna, lämna allt och alla bakom mig..

Men jag gör det inte, och det är inte för att jag inte skulle våga, för det gör jag, men jag stannar kvar, för mina vänner och familjens skull, men även för min egna skull, jag börjar må bättre, jag börjar kämpa emot mer, jag klarar av dagen, jag tar en dag i taget, och jag klarar av det. men det är fortfarande svårt, speciellt på nätterna för då är jag ensam, dagarna klarar jag mig eftersom jag har vännerna runt om mig och det känns bra, jag mår bra igen, men det försvinner igen när natten kommer..

Önskar att jag inte kände så här, men det finns inget jag kan göra förutom att kämpa på, och det är det jag kommer fortsätta göra för jag vet att en dag så kommer jag att må bra igen, och kanske men bara kanske så slipper jag detta.. 

Jag kan erkänna att jag tycker det är ganska svårt nu att motstå frestelsen att slå dig så jävla hårt och många gånger som hämnd för alla de gånger du slog mig..

Så att du får känna på en liknade smärta som den smärtan du utsatte mig för så många gånger att jag tappat räkningen nu.

Men jag har lovar mig själv att jag aldrig ska falla till samma låga nivå som du, och på så sätt är jag bättre än dig på många olika sätt.

Har försökt dölja smärtan inom mig i så många år nu men orkar helt enkelt inte mer, så jag låter tårana rinna när minnerna rinner över mig och knockar omkull mig, och även fast jag försöker var glad och inte gråta så funkar det inte längre.. Finns inget jag kan göra längre än att låta allt komma ut...

asså seriöst, kan dom bestämma sig eller inte, först har vi varm vatten sen har vi inte.. 

Blir galen snart, först diska jag upp det jag hade använt till frukosten och då hade vi varm vatten men några minuter senare när jag skulle duscha då hade vi inge varm vatten alls bara kallvatten så gissa om jag blev lite smått sur när det bara var kall vatten som stråla ner, så jag kan inte duscha... Argh va sur jag blir.. men aja bara och vänta tills vi har varm vatten igen då..

Undra hur lång tid det tar, för jag vill verkligen duscha.. ):